Jag behöver inte veta allt från början.

Jag behöver inte veta allt från början.

Men jag behöver veta att vi är på rätt väg.

Jag tror faktiskt att jag va mer säker på att jag visste vad problemet var när jag va nyare som PT.

Det är lite som när man pluggar och tycker att man börjar förstå hur allt hänger ihop. Sen lär man sig mer och inser istället hur mycket det faktiskt finns som man inte kan.

Och jag tycker nog att jag har blivit mycket mer ödmjuk inför det med åren.

När jag träffar någon idag kan jag fortfarande känna mig ganska säker på vad jag tror att vi behöver jobba med. Ibland kanske 80 procent säker.

Men det betyder ju inte att jag vet.

Jag har en idé om vad jag tror att problemet kan vara och vad vi kan göra åt det.

Sen måste vi testa och se vad som faktiskt händer.

Jag vill se att det vi gör faktiskt fungerar

Säg att du kommer till mig för att du får ont i knät när du springer.

Då vill jag såklart höra hur det känns, när det gör ont, hur länge du haft det och vad som händer när du springer.

Jag testar också olika saker och försöker skapa mig en bild av vad jag tror att vi behöver jobba med.

Sen börjar vi träna.

Och då kommer egentligen den viktiga delen.

Vad händer nu?

Blir du starkare?

Kan du springa längre?

Gör det mindre ont?

Tänker du mindre på knät än tidigare?

För om ditt mål är att kunna springa längre och du efter ett tag faktiskt kan göra det med mindre besvär, då har vi ju ett ganska bra tecken på att det vi gör fungerar.

Då fortsätter vi bygga därifrån.

Men ibland fungerar det faktiskt inte

Jag hade en klient där jag verkligen tyckte att vi testade allt jag kunde komma på.

Hon blev starkare.

Hon kunde springa lite längre.

Vi jobbade med löptekniken och ändrade träningen flera gånger.

Och hon blev faktiskt starkare i i princip allt vi jobbade med.

Men ändå hände samma sak.

Så fort hon kom över ungefär tre kilometer började det göra ont igen.

Och då kommer man ju till en punkt där man måste kunna säga:

Okej, vi kommer inte vidare här.

Jag kan inte fortsätta göra samma sak bara för att jag gärna vill att min första tanke ska vara rätt.

I hennes fall gick vi vidare till en ortoped och hon är faktiskt fortfarande under utredning. Så vi vet inte ens idag exakt vad problemet är.

Och jag tycker att det är viktigt att vara öppen med också.

Ibland vet man faktiskt inte.

Då behöver jag börja fråga igen

Om en klient har gjort allt vi kommit överens om och säger till mig efter några veckor:

“Micke, det gör fortfarande lika ont.”

Då blir jag såklart lite frustrerad.

Men framförallt blir jag nyfiken.

Vad har vi missat?

Behöver jag testa något igen?

Finns det något personen inte berättat tidigare?

Har personen blivit starkare i en del som gör att vi nu kan se något annat tydligare?

Eller har jag helt enkelt tänkt fel från början?

Då får jag gå tillbaka, fråga mer, testa igen och försöka förstå vad som händer.

För det viktigaste kan ju inte vara att jag får rätt.

Det viktiga måste vara att personen faktiskt kommer framåt.

Men jag tycker inte heller att vi ska ändra allt hela tiden

Det här är också viktigt.

Bara för att något inte blivit bättre på två veckor betyder det inte att vi ska kasta hela planen och börja om.

Kroppen behöver tid.

Och hur mycket tid beror ju på.

Har du haft ont i en vecka är det en sak.

Har du gått med samma problem väldigt länge är det något helt annat.

Men om vi har jobbat med något i sex till åtta veckor och inte ser någon utveckling alls, då tycker jag att vi behöver börja fundera på varför.

För det är väldigt lätt att bli kär i sin egen förklaring.

“Det är höften.”

Och sen fortsätter man bara försöka bevisa att det är höften.

Men tänk om det inte är det?

Eller tänk om det är en del av problemet, men inte hela?

Då riskerar jag ju i slutändan att missa det viktigaste.

Att faktiskt hjälpa personen.

Jag behöver att du berättar vad som händer också

Det är därför klientens feedback betyder otroligt mycket för mig.

Jag kan testa och skapa världens finaste träningsprogram, men jag är ju inte med när du springer på söndagen.

Jag vet inte hur knät kändes efter fem kilometer om du inte berättar det.

Jag vet inte om axeln känns bättre.

Om du har mer kraft i steget.

Eller om den där övningen som såg bra ut när vi testade den faktiskt inte känns bra alls när du gör den hemma.

Ju mer du berättar, desto lättare blir det för mig att förstå vad som händer och vad vi behöver göra härnäst.

Det är också därför jag ser coaching som ett samarbete.

Jag kan hjälpa till att hålla i riktningen.

Men personen framför mig behöver göra jobbet och berätta vad som händer längs vägen.

Och jag fattar varför vi vill ha enkla svar

Det är ju väldigt lockande med:

“Ont i knät? Gör de här tre övningarna.”

Och jag tycker faktiskt inte ens att sådant innehåll behöver vara dåligt.

Om någon ser tre övningar på Instagram, börjar styrketräna och mår bättre av det så är ju det toppen.

Problemet är när vi börjar tro att samma tre övningar är svaret för alla som har ont i knät.

För det kan vara betydligt mer än så.

Och vi människor gillar enkla svar.

Helst vill vi veta exakt vad problemet är och få den snabbaste lösningen på det.

Men kroppen är inte alltid riktigt så enkel.

Det kan finnas flera saker som påverkar samma problem.

Och jag tror att jag har blivit mycket mer bekväm med det ju längre jag har jobbat med människor.

Att inte veta är inte samma sak som att inte kunna

Det är nog egentligen det jag försöker komma fram till med hela den här tanken.

För mig är det stor skillnad.

Att inte kunna är att inte ha någon idé om vad problemet kan vara eller vad vi kan testa.

Att inte veta är mer:

Det här är vad jag tror just nu. Nu testar vi och ser om vi är på rätt väg.

Och visar det sig att vi inte är det?

Ja, då får vi tänka om.

Jag tycker faktiskt att det har gjort mig bättre som coach.

Jag är fortfarande trygg i det jag kan, men jag är också mycket lugnare med att det kan finnas fler än ett eller två svar på samma problem.

För mitt jobb som coach är inte att veta allt från början.

Mitt jobb är att veta att vi är på rätt väg och hålla tyglarna i rätt riktning.

Och är vi inte på rätt väg får vi helt enkelt ändra riktning.

/ Coach Micke